Om bara några veckor ska jag föda mitt första barn. Det är en tid fylld av förväntan och längtan, men också av en hel del nervositet. Precis som många andra blivande mammor funderar jag på hur det kommer att bli. Kommer allt att gå bra? Kommer mitt barn må bra? Kommer jag att känna mig trygg?
Det är frågor som kvinnor förmodligen alltid har burit med sig inför en förlossning. Men de får en annan innebörd när vi samtidigt hör barnmorskor, läkare och undersköterskor vittna om en hög arbetsbelastning och en arbetssituation där de förväntas räcka till för allt fler.
När vårdens medarbetare berättar om en pressad arbetsmiljö måste vi ta det på största allvar. För bakom varje pressat arbetspass finns både medarbetare som ska orka ett helt arbetsliv och kvinnor som behöver känna sig trygga i några av livets mest sårbara stunder.
Men kvinnosjukvården är så mycket mer än själva förlossningen. Det handlar om mödravård och eftervård, om förlossningsskador, PMS, fertilitet, endometrios och klimakteriebesvär. Det handlar om psykisk hälsa under och efter en graviditet. Och det handlar om något så grundläggande som att kvinnors smärta och symtom ska tas på allvar.
Alldeles för länge har delar av kvinnors hälsa behandlats som något man bara ska stå ut med. Besvär har normaliserats, kunskapsluckor har accepterats och kvinnors berättelser har inte alltid fått den tyngd de förtjänar. Det duger inte.
Kvinnosjukvården ska finnas där genom hela livet och få de resurser som behövs. Det krävs också investeringar i dem som arbetar där. Tacksamhet mot vårdpersonalen får aldrig bli en ursäkt för att acceptera en pressad arbetsmiljö. Tvärtom.
Det är ett politiskt ansvar att se till att barnmorskor, undersköterskor, läkare och andra medarbetare har tid, kollegor och resurser för att ge den vård de själva vet behövs.
För när jag snart kommer in för att föda vill jag känna mig trygg. Jag vill veta att det finns tid för mig och mitt barn om vi behöver den.
Men den tryggheten ska inte vara beroende av tur, bemanning för dagen eller var i landet man råkar bo. Den ska finnas där för varje kvinna – före, under och efter en förlossning och genom hela livet.
Det borde vara en självklarhet.
