Vad var det egentligen som hände?
Funderar på det ibland, särskilt när jag som igår kväll rullade hemåt efter att tillsammans med Socialdemokraterna knackat dörr i Näsviken. Bra samtal, trevliga människor. Även med dem som inte håller med oss, som är besvikna på mitt parti och som av det skälet lutar åt SD. Jag kan tycka det är märkligt att besvikna sympatisörer söker sig högerut och inte vänsterut.
Jag är uppvuxen i en annan tid och är starkt präglad av de värderingar som rådde då. Och av de orättvisor min generation levde med. Även om Sverige var världens mest jämlika land så fanns det en hel del som skavde.
Jag var del av en generation som starkt protesterade mot orättvisor vi såg. I England mobiliserade den antinazistiska musikrörelsen Rock against racism fler anhängare än högerextrema partiet National Front. Man fick övertag för att man trots olikheter höll ihop, stod enade mot rasism och nationalism.
Det var min generation som anordnade musikgalor mot svältkatastrofen i Etiopien som Live Aid, och i Sverige ANC-galan där dåtidens största artister i världen också gick samman för att samla pengar för att protestera mot apartheid i Sydafrika.
Det var min generation som rev Berlinmuren!
Kanske trodde vi att vi vunnit mot nazism, rasism och maktfullkomlighet och därför kunde kosta på oss att bli nyliberala?
Med nyliberalismen kom egoismen. Vi trodde att vi var individualister som inte längre behövde ett starkt samhälle, där rättvisa och solidaritet var hinder för att kunna vara oss själva.
Vi blev lurade!
Det vi trodde var ett samhälle där individen fick större frihet blev egoismens samhälle. Det som Palme varnade för. Där besvikna sökte sig till dem som ännu inte svikit. De togs emot med öppna armar av dem som sade sig ha svaren. Att det var någon annans fel att välfärden urholkats, att arbetarnas rättigheter inte längre var lika starka och att klasskillnaderna ökade. Man menade att det var invandrarnas fel.
Nu lever vi i en annan tid. I ett samhälle där egoismen fått fäste och tillåts råda. Där ungdomar som blivit vuxna utvisas bara för att de blivit vuxna. Där demenssjuka som bott i här i 25 år utvisas, där journalister och meningsmotståndare kallas landsförrädare. Ett egoismens samhälle där sjukvård, äldreomsorg och skola är på väg att haverera för att det är viktigare med sänkta skatter och privata vinster för de som redan har tillräckligt.
Jag vill ändra på detta. Jag vill ha en annan riktning. Jag vill ha ett samhälle där mina barnbarn likt Henning i klassikern Fogelströms Stad i världen blickar tillbaka och tänker:
”Eländet kunde alltså besegras. Det hade inte ens krävt några väldiga offer. Vad som krävdes var egentligen en annan syn, att man bytte ut nåden och välgörenheten mot rättvisa. När rättvisan började tillämpas hade det allmänna välståndet också ökats. Det var knappast någon som fick det sämre utan alla bättre.”
Vi står inför ett ödesval. Vill vi ha ett kallare samhälle med mer egoism eller vill vi ett starkt solidariskt och jämlikt samhälle? Jag vet vad jag vill. Hur det än går kommer jag inte sluta protestera mot de orättvisor som idag börjar växa sig så stora att de återigen hotar allas lika värde och vår demokrati.
