I föräldrahemmet läser jag senaste numret av Land. Ett reportage skildrar den svältkatastrof som drabbade Sverige i slutet på 1860-talet. Människor försökte med barkbröd, koka mossgröt och äta ekorrar. Det vittnas om stekta läderskor i hopp om att få ut någon slags näring. Beskrivningarna slår mig i magen varje gång. Att jag har turen att leva i en tid och i ett sammanhang där jag aldrig någonsin i mitt liv behövt vara hungrig. Jag tror också att många som har haft turen att ha det som jag tror att det gäller alla i Sverige i dag. Så är det inte.
Vi vet att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar och många är de som själva avstår middag för att barnen ska få något att äta. Det finns också ekonomiska rapporter som tydligt talar om barnfattigdomen och hur den ser ut, till exempel från Rädda Barnen. Den senaste visar att ett av åtta barn lever i ekonomisk utsatthet.
Just nu vill Moderaterna berätta om sin “fantastiska” insats där de med sin politik ger så kallade “VANLIGA” familjer flera tusenlappar extra i månaden. De här “VANLIGA” familjerna är familjer med två arbetande vuxna som också verkar bo i villa. Det är viktigt att notera att dessa “VANLIGA” familjer är de som ska premieras. De ska få ”få behålla mer av sina egna pengar”, som det också heter eftersom det till stor del handlar om skattesänkningar. Moderaternas universallösning på allt från håravfall till skoskav.
Ja, det är vanligt att barn bor i familjer med två vuxna. Men det när nästan lika vanligt att barn bor i familjer med en vuxen. Då oftast en kvinna. Kvinnor tjänar i genomsnitt mindre pengar än vad män gör. Man behöver inte vara ett snille för att förstå att den familj som Moderaterna kallar för “vanlig” har det ekonomiskt mycket bättre än en familj som enligt samma parti alltså är ovanlig.
Rädda Barnen berättar att nästan fyra av tio barn som bor med en ensamstående mamma lever i ekonomisk utsatthet. Det innebär fyra gånger högre fattigdomsrisk än bland barn med två sammanboende föräldrar (9,4 procent).
För att återkoppla till reportaget om svälten, så innehöll det också citat från dåtidens mer välbärgade. Finansmannen André Oscar Wallenberg som inte tyckte att nödhjälp när folk svalt var något som behövdes, ”då all statlig hjälp är av ondo”, och att marknadskrafterna skulle lösa det där. En landshövding, Ernst August Weidenhielm, ansåg att skogsarbetarna vant sig vid ”för högt uppjagad dagspenning” och “skaffat för många barn”.
Intet nytt under solen. Människor i nöd, de får skyllda sig själva för att de valt att skaffa barn. Marknaden ska lösa akut hunger.
I dag heter det att det är de så kallade VANLIGA familjerna som har gjort rätt för sig ska få mest utdelning. Ensamstående mamman med många barn som kanske också saknar arbete då arbetslösheten just nu är jättehög, tja … hon har väl varit för bortskämd helt enkelt tycker Wiedenhielms åsiktsmässiga arvtagare. Annars hade fördelningspolitiken sett annorlunda ut.
Om du var politiker och skulle göra en satsning där den mest behövdes, hur skulle du rikta den? Jag hade valt lösningar som gör skillnad för barn och familjer som behöver det mest, inte tvärtom. Så har Moderaterna aldrig tänkt, inte då, inte nu, och kommer heller aldrig att göra.
