Du har hört talas om dem. Du har sett dem. Hemlösa. Och du har kanske tänkt att deras liv aldrig kan bli ditt. Men det kan det. För hemlöshet handlar inte om ”dem” och ”oss” – det handlar om vad som händer när samhället drar sig undan, steg för steg, tills tryggheten inte längre räcker ens för den som gjort allt rätt.
Det är ingen slump att hemlösheten växer i ett land som under tjugo års tid monterat ned de gemensamma trygghetssystemen. Det är konsekvensen av en politisk linje som gång på gång sagt att staten ska kosta mindre, välfärden ska slimmas, skatterna ska sänkas – som om samhällets stabilitet vore en lyxartikel vi kan välja bort.
Resultatet ser vi i dag. Människor som arbetat hela livet kan ändå falla rakt mellan stolarna efter en separation, en sjukskrivning eller räkningar som inte kunnat betalas på grund av för låga ersättningsnivåer. De faller, inte för att de är svaga, utan för att skyddsnätet börjat bli så fransigt att det inte längre går att lita på.
Under lång tid har vi fått höra att sänkta skatter ”stärker individen”. I verkligheten har det enda vi alla är beroende av försvagats: välfärden som ska fånga oss när livets lycka vänder.
Varje procent i sänkt skatt är en procent mindre till socialtjänst, missbruksvård, förebyggande insatser och ekonomiskt stöd, bostadsbyggande och akutinsatser. När skattebasen gröps ur år efter år blir konsekvensen synlig där det gör allra mest ont – hos dem som inte längre har en trygg plats att bo på.
De som har drivit denna utveckling pratar gärna om ansvar. Men ansvar är inte att sänka skatten och sedan förvånas över att kommunerna inte har råd att hjälpa människor ur svåra situationer. Ansvar är inte att ropa om ”individens val” när människor tvingas sälja sina ägodelar, ransonera maten, bråka sönder sina relationer och ändå hamna på gatan. Ansvar är att skapa ett samhälle där ingen faller så djupt att de förlorar både sin bostad och sin framtidstro.
Det är inte bara bostäder som saknas – det saknas, i ett land som i över tjugo år har haft en borgerligt styrd riksdag, politisk vilja att ta tillbaka kontrollen över välfärden. Inom Socialdemokratin har det i över ett decennium varnats för resultatet av skatteminimalismens ideologi: ökade klyftor, urholkad trygghet och ett Sverige där livets motgångar är farligare än någonsin. Hemlösheten är inte ett naturfenomen. Den är ett politiskt producerat misslyckande.
Men utvecklingen kan vändas.
Det kräver att vi slutar låtsas att samhället klarar sig med ”effektiviseringar”, att vi erkänner att välfärd kostar – och att den kostnaden är värd varenda krona. Det kräver att vi vågar investera i socialtjänst, bostadspolitik, förebyggande arbete, i den typ av robust välfärd som gör att en enskild livskris inte blir en permanent katastrof.
Vi behöver tidiga insatser när ekonomier börjar krackelera. Vi behöver socialtjänst som inte bara förmedlar akutboenden utan arbetar förebyggande. Vi behöver bostadspolitik som erkänner att boende inte är en marknadsvara, utan en grundläggande förutsättning för människovärde. Vi behöver ett skyddsnät som inte bara håller människor flytande utan hjälper dem upp ur det iskalla vattnet i vaken de föll ner i när isen brast.
Sverige har råd att stoppa hemlösheten. Vad vi inte har råd med är fler år av skattesänkningar som driver människor ut ur tryggheten och in i hopplösheten.
Hemlöshet är inte ett individuellt misslyckande. Det är priset för en politisk kursändring som Sverige aldrig borde ha accepterat. Och det är dags att vi tar tillbaka det samhälle som en gång lovade att ingen skulle lämnas efter.
