I snart 20 år har Lena kämpat för att hennes son Jonas ska få hjälp. Det går inte en dag eller en natt utan ständig oro för att någonting ska hända. Sedan en tid lever Jonas hemlös i en småstad i Gävleborg eftersom han är i så dåligt skick att han inte kan ta hand om sig själv.
Som barn var Jonas livlig och ställde till ofta till med hyss. Han hade mycket energi och svårt att koncentrera sig, något som i högstadiet visade sig vara ADHD. Efter diagnos och extra stöd gick han ut grundskolan med betyg. Han började gymnasiet men annat drog i honom och han hoppade av.
– Jonas är intelligent och kreativ. Han ville men klarade inte av allt runtomkring. Han började dricka tidigt och han rörde sig i kretsar där det förekom droger, berättar Lena.
Ganska snart började Jonas mående bli allt sämre. Han blev beroende av alkohol, cannabis och amfetamin. Redan i tonåren började han få svårt att ta hand om sig själv och vardagen.
För Lena har dygnets alla timmar sedan dess inneburit konstant oro. Jonas psykiska ohälsa förvärrades snabbt och Lena blev maktlös.
– Hur mycket jag än hjälpte honom så blev det bara sämre. Det har varit en stor sorg att inte kunna rädda honom. Att förlora honom fast han finns kvar, säger Lena.
Vid flera tillfällen genom åren har Lena trott att Jonas inte kommer att överleva.
– Han får inte livet att gå ihop. Han klarar inte av att hålla ordning eller betala räkningar.
Jonas har fått ekonomisk hjälp av socialtjänsten då och då men varit hemlös i omgångar. Han har också suttit i fängelse för mindre brott i några veckor eller månader.
– Man har skickat hem honom med en bussbiljett och en påse i handen. Han har blivit sittande i någon park utan att veta var han ska ta vägen eller vem han ska kontakta.
Ibland har Jonas haft telefon, men han saknar bank-id och fast adress.
– Jag har hjälpt honom så mycket jag kunnat men det blir svårare och svårare att nå honom.
Lena har gjort mängder med orosanmälningar till socialtjänsten och haft kontakt med psykiatrin, socialtjänsten, frivården och polisen. Ändå har Jonas inte fått hjälp, något som motiverats med att han måste vilja själv.
– Han vill ha hjälp. Han klarar bara inte av att ta stegen själv. Jag har ringt 112 och ambulans har hämtat honom när han varit psykotisk. Men han har kommit hem igen efter en timme.
Jonas har genom livet drabbats av upprepade psykoser. I perioder blir han så paranoid att han har svårt att fungera överhuvudtaget. Lena har ingen insyn i sin vuxne sons vård och vet inte hur många gånger han sökt akut på psykiatrin. Men det Lena vet att han ibland har nekats i dörren och att han aldrig blivit inlagd.
– Som jag förstår kan han inte få hjälp av psykiatrin eftersom han missbrukar. Och socialtjänsten säger att han inte kan få beroendevård för att han behöver hjälp av psykiatrin.
Jonas har drabbats av det moment 22 som många andra i liknande situationer. Människor med samsjuklighet faller ofta mellan stolarna. Någon beroendevård har Jonas aldrig gått i, trots att han är 27 år idag och har missbrukat sedan unga tonåren. Så vitt Lena vet har han aldrig ens haft ett SIP-möte.
– Han har ett missbruk som håller på att ta livet av honom. Varför kan man inte fånga upp unga i tid innan det blir såhär? När det finns hopp kvar.
Familjen är förstörd, alla syskon, syskonbarn och vänner har han tappat kontakten med. Även om alla saknar honom så är det är bara Lena som står kvar med öppen dörr.
– Min skräck är att polisen ska meddela att han hittats död. Det sägs att man är stark om man stänger dörren för sina vuxna barn som har sådana här problem. Men jag kan inte det. Jag kommer göra allt i min makt för att fortsätta kämpa. Bakom varje missbrukare och psykiskt sjuk person finns en människa och en enorm sorg. Och det här är min son, säger Lena.
Lena och Jonas heter egentligen någonting annat.
