Tomas Ek var under många år en av Europas mest kända musiker inom den högerextrema vit makt-rörelsen. Idag är han fri från hat, våld och alkohol. Tillsammans med Malin Strömberg sprider han nu istället en gospel om kärlek, hopp och solidaritet.
I ett ombonat kök i en lägenhet på andra våningen sitter Tomas Ek med en gitarr i knäet. Vid sin sida har han sambon Malin Strömberg. Tillsammans övar de på egenskrivna låtar inför en spelning i Norrala kyrka i vår. Ett sanningens ord med en bit varm humor ljuder genom rummet när de tar ton.
Tomas har alltid skrivit musik, men det har inte alltid låtit såhär. Långt ifrån. Hans liv har nämligen förändrats radikalt sedan några år tillbaka, och så har även budskapet i hans texter.
Innan han träffade Malin var Tomas ”Bisson” Ek nämligen en välkänd frontfigur på den internationella vit makt-scenen. Nu är han avhoppad sedan flera år och vill dela sin historia för att vara en motkraft och inspirera andra att lämna hatet.
– Det är så magiskt att kunna ge istället för att ta, säger Tomas.
När han själv gick in i rörelsen under tidigt 1990-tal var den på uppgång. Tyvärr finns en del likheter med idag då högerextremismen åter lockar unga.
– Det är inte så konstigt, det beror framför allt på de politiska vindarna både i USA och Europa, säger Tomas.
Vid Gävlebockens invigning för några veckor sedan samlades en grupp nynazister för att visa sin närvaro. I Hälsingland har de så kallade Aktivklubbarna som organiserar högerextrema medlemmar från kampsportsmiljö dykt upp. Även om rörelsen är liten i Gävleborg, så växer högerextremismen nationellt.
– Här hemma har vi ett styre som accepterar ett parti med nazistiska rötter. Det är klart att det påverkar. Nu ser vi vad det kan leda till, säger Tomas.
Den teorin stämmer väl överens med Stiftelsen Expos förklaring på varför högerextrema grupper blivit fler och mer aktiva. I sin årsrapport 2024 beskriver de hur världens mäktigaste demokrati USA har ett nationalistiskt styre med högerradikala idéer, liksom flera europeiska länder. Expo menar att det här har lett till att en ny generation unga pojkar förlorat tron på demokratin och kan lockas in i våldsbejakande extremism.
– Det är som med gängkriminaliteten, unga killar söker sig till sammanhang där de kan bli sedda och få en tillhörighet om de saknar det, säger Tomas.
Tomas Ek vet vad han talar om. Han är född 1973 och uppväxt i Bergvik, ett mindre samhälle ett par mil utanför Söderhamn. Allt såg fint ut på utsidan men Tomas upplevde barndomen som destruktiv innanför hemmets fyra väggar.
– Jag kommer från en trasig familj. Det var hemma jag lärde mig att högerextrema åsikter var normalt. Ingen av mina föräldrar lever idag och jag skyller inte på dem för att jag tog den väg jag gjorde. Men det onormala blev tidigt normalt för mig.
Tomas var bara 10 år när han började dricka. Med alkoholen kände han att han hittade ett lugn som inte fanns i den nyktra verkligheten.
– Jag blev lyrisk och längtade till nästa gång. Jag blev beroende direkt.
Det var musik och fotboll som var viktigt i Tomas ungdom och det var genom punken som vit makt-rörelsen korsade hans väg. På en festival i Fagersta i början av 1990-talet hamnade han av en slump med ett gäng skinheads som han började umgås med. Nya vänner gjorde att han började vara i Uppsala och Stockholm. Det var där våldet kom in i hans liv. Han var han ofta nere i tunnelbanan där det pågick konflikter och slagsmål mellan olika grupperingar. Samtidigt började Tomas egna band få allt fler spelningar i Sverige och utomlands. Allt gick fort och han drogs in i en miljö full av hat och eskalerande våld.
– Jag var tonåring och ville egentligen bli fotbollsproffs men plötsligt var jag en av världens mest omtalade skinheads, berättar han.
Som frontfigur i bandet klättrade han allt högre och djupare in i den nynazistiska organisationen och blev fast. Snart var han en av rörelsens mest välkända personer. Med musikscenen som plattform blev han också en ledargestalt.
– Jag lärde mig snabbt att hata systemet. Varenda helg var jag ute och slogs, och jag är medveten om att jag har gjort många illa.
Tomas förnekar inte sin historia eller sin skuld. Snarare vill han sprida sin berättelse för att kunna ge andra hopp om förändring.
– Många gånger har jag velat lämna rörelsen. Hat föder bara hat och våld föder bara våld. Men det är svårt och farligt att försöka ta sig ur. Avhoppare ses som förrädare.
Tomas känner några få i världen som klarat av att göra det han gjort. De flesta andra i hans generation är döda idag av antingen alkohol, droger, våld eller självmord.
För Tomas kom vändningen 2020. Då var han hemlös och i ett tungt missbruk.
– Jag hade gett upp och bestämt mig för att ta mitt liv.
Det var runt jul och Tomas hade tagit tabletter och druckit alkohol. Han befann sig i Bollnäs i området runt tågstationen. Han beslutade sig för att gå och sätta sig på rälsen. Gatubelysningen lyste upp spåret en bra bit. Han vandrade iväg tills det blev mörkt runtomkring. Plötsligt hörde han en röst. Det visade sig att ytterligare en person befann sig på samma plats, också där för ta sitt liv. Tumult uppstod och förbipasserande ringde polis.
Nästa minne Tomas har är att han vaknar upp på psykakuten.
– Någon la sin hand på min axel och sa ”nu kommer allt bli bra”.
Det var där förändringen började, om än bara som en möjlig väg framåt. Ett alternativ till att avsluta livet. Efter en tid inlagd blev han utskriven. Han åkte som han var van direkt till Systembolaget. Men den här gången orkade han inte riktigt och det slutade med att han ringde socialtjänsten och bad om hjälp.
– Jag förstod då att det gällde att ta hjälp eller dö. Och jag tänkte, om jag dör ska jag i alla fall inte bli ihågkommen som en rasist, säger Tomas.
Det blev behandlingshemmet Korpberget i nio månader samt utsluss i tre månader. Det blev också återfall och nytt försök.
Sambon Malin Strömberg träffade han 2022 och sedan dess har livet tvärvänt. Tillsammans har de en liten dotter och idag lever Tomas ett vanligt ”Svenssonliv” i Söderhamn där han jobbar som vaktmästare. Han har lämnat alkoholen, våldet och hatet därhän, men musiken och skrivandet är fortfarande viktigt. Med bandet The Gospel of Cash som han har tillsammans med Malin vill han nu sprida kärlek, hopp och solidaritet.
– Jag kommer inte bli förlåten av alla. Det förstår jag. Men jag försöker ta ansvar genom att berätta min historia och sprida glädje. Kanske kan det ge mod till någon som sitter fast i beroende, rädsla och hat att bryta sig loss, säger Tomas Ek.
