Karin Ellström är mamma till en son som inte längre finns. Nio dagar innan Peter skulle fylla 26 år tog han sitt liv.
– Sorgen efter ett barn är så annorlunda mot all annan sorg. Det är inte meningen att man ska överleva sina barn, säger hon.
Karin Ellström har valt att prata öppet om det som hänt för att bryta stigmat kring självmord, men också för att lyfta frågorna om psykisk ohälsa och suicidprevention.
Peter var bara 11-12 år när han började må dåligt. Han drog sig undan, slöt sig och skuldbelade sig själv.
– Han var för snäll mot alla och tog på sig andras känslor, säger Karin.
I skolan gick Peter i en särskild undervisningsgrupp på grund av dyslexi. Han trivdes och det fungerade. Plötsligt beslutade skolan att ta bort gruppen och förutsättningarna förändrades. Han gick då i årskurs sju och blev tvungen att börja i vanlig klass utan anpassning. Tryggheten försvann och Peter kände sig utanför och annorlunda. Studierna blev också tuffare.
– Han hade svårt att plugga självständigt och behövde hjälp hela tiden, säger Karin.
Karin och Peters pappa hjälpte sin son så gott de kunde. De såg också till att han fick komma till psykiatrin för sitt mående. Det gjordes flera utredningar men de visade ingenting. De fick veta att han ”var på gränsen” till en NPF-diagnos. Utan något konkret uteblev också stöd.
– Det var jobbigt att ingen förstod hans psykiska ohälsa. Vi var tidiga med att söka hjälp men det ledde ingenstans.
När grundskolan var klar hade Peter ofullständiga betyg. Han bestämde sig därför för att söka till en folkhögskola i Stockholm. Karin beskriver det som den bästa tiden i hans liv. Där lyckades han läsa in allt på bara ett år. Folkhögskolepedagogiken passade Peter perfekt. Han kände sig sedd och förstådd och fick sina styrkor bekräftade.
– Det var fantastiskt att se hur han lyckades för första gången. Han växte enormt och allt blev bra, säger Karin.
Peters självförtroende ökade och han fick framtidstro. Han flyttade hem och jobbade på en camping några säsonger. Han engagerade sig också i föreningslivet inom nykterhetsrörelsen IOGT.
Men snart kom hans ångest tillbaka och han fick medicin mot depression samt sömnmedel. Vid den här tiden var han 19 år gammal och bodde i sin första egna lägenhet. Måendet blev allt sämre och Peter kunde inte jobba. Han fick problem med ekonomin och misskötte lägenheten.
– Jag försökte få honom att stå på egna ben men det var svårt. Varje gång jag klippte navelsträngen kom han tillbaka. Han behövde hjälp hela tiden och jag kunde inte lämna honom, säger Karin.
Den psykiska ohälsan blev allt sämre. En onsdag natt när Karin ligger och sover ringer Peter och berättar att han tagit en massa mediciner för att han vill dö. Ambulans tar Peter till akuten. Där blir det intensivvård och därefter psykiatrin.
– Efter några timmar ringer han och säger att jag måste hämta honom. När jag kommer fram ligger han på marken utanför sjukhuset och skriker. Jag bad dem ta tillbaka honom in men de stängde dörren.
Efter händelsen blev det flera svängar till psykiatrin, han blev inlagd kortare perioder några gånger. Medicinerna blev fler och fler men det blev bara värre.
– Till sist orkade han inte mer och sa att han inte ville ha med psykiatrin att göra. Ändå visade det sig att han hade ringt till dem natten då han dog, säger Karin.
Nio dagar innan Peter skulle fylla 26 år tog han sitt liv hemma i lägenheten. Då hade han försökt tre gånger redan. För Karin och Peters pappa var sorgen oerhörd.
– Men jag svek honom aldrig, det är jag glad för idag. Jag gjorde allt som stod i min makt.
Det har gått ett antal år sedan händelsen, men tomheten efter Peter kommer alltid finnas kvar.
Karin bestämde sig tidigt att prata öppet om Peter eftersom hon upplever att det finns stigma kring psykisk ohälsa och självmord. Dessutom oroas hon över att det blivit ännu svårare att få hjälp idag än vad det var på Peters tid. Hon anser också att man behöver arbeta mer aktivt med suicidprevention i samhället. Det räcker inte med policydokument, det viktiga är att de användas, menar hon.
– Jag fattar inte hur man kan skära ner på platser i psykiatrin. När man lade ner psykosavdelningen i Hudiksvall blev jag helt ställd. Hur ska det här sluta? Man kan inte spara sig ur det här. Människor måste få den hjälp de behöver och de måste få hjälp i tid.
Karin tycker att utvecklingen går åt fel håll. Många som inte mår bra saknar känslan av att vara betydelsefull och ha en plats i samhället.
– Vi måste börja se varandra och lyssna på dem som mår dåligt. Idag är mycket svårare att få samtalsstöd än mediciner. Jag blir så ledsen när jag ser att Peters berättelse återupprepas hela tiden, säger Karin Ellström.
