Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, tvingas säga upp all personal och deras fem mötesplatser är hotade. Distriktsordförande Mikael Lindh ser med oro på hur samhället väljer att dra ner på resurser till människor med psykisk ohälsa och ofrivillig ensamhet.
RSMH är en av landets mest anrika organisationer som vänder sig till människor med ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa. I Gävleborg har de funnits i över 40 år, har fem mötesplatser, nio anställda och tusentals besök i sina verksamheter varje år. Nu har de meddelats att de från 2027 ej kommer att få de bidrag de tidigare fått av Region Gävleborg. Detta innebär att alla nio anställda sägs upp och samtliga mötesplatser är hotade.
Mikael Lindh från Vallsta är distriktsordförande för föreningen. Han är besviken på beskedet, framför allt för alla medlemmars och besökares skull.
– Många som kommer till oss har psykisk ohälsa och diagnoser, men de kan också vara äldre som förlorat sin livskamrat och plötsligt blivit ensam, säger han.
RSMH ordnar aktiviteter som exempelvis bussresor, bingo, jul- och påskbord, grillkvällar, sommarfester och temakvällar med mat och handarbete. Deras mötesplatser har öppet dagtid och vissa kvällar. För den som behöver är det bara att dyka upp, ta en kopp kaffe och prata. Alla är välkomna, enda kravet är nykterhet. Man hjälper också människor att navigera i systemet, exempelvis med vårdkontakter.
På plats i RSMH:s lokal i Söderhamn är Christian Ståhlberg och Lotta Jonsson som båda har varit anställda i flera år.
– Det betyder mycket för många att ha den här tryggheten. Utan RSMH skulle fler falla mellan stolarna, bli kvar hemma och må dåligt, säger Christian.
Huset i Söderhamn har varit i RSMH:s ägo sedan 1984. Värme, el och vatten är dyrt och man har tagit ett snabbt beslut att sälja byggnaden. Hur det blir efter 2027 vet man inte. Kanske kan man hyra lokal, men precis som i Sandviken, Hudiksvall, Ljusdal och Gävle är det en utopi att ha öppet i samma omfattning utan anställda. Det är personalen som arrangerar och håller i alla verksamheter.
En av besökarna är Anna från Bollnäs. Hon åker ofta till RSMH:s mötesplats i Söderhamn.
– Här kan jag vara mig själv, det här är min frizon, säger hon.
Anna har lätt för att försjunka i ensamhet hemma och efter ett tag brukar det bli svårt att ta sig ut.
– I början när jag var här satt jag själv i hallen. Nu går det jättebra att vara inne med de andra. Jag har tränat upp förmågan att vara bland människor. Jag är så glad när jag är här, säger hon.
Distriktsordförande Mikael Lindhs bana inom RSMH började också som besökare. Han hade hamnat i Bollnäs efter en tio år lång hemlöshet i Uppsala och ett fängelsestraff på anstalten Hall. Det var kompisar som drog honom till Hälsingland, han träffade en tjej, köpte hus och blev kvar. När han slutade med drogerna engagerade han sig i Kris (Kriminellas revansch i samhället) och rakt över gatan fanns RSMH:s dåvarande lokal i Bollnäs.
– Från början gick jag dit för att det fanns mat, och sen blev jag kvar. Man ville ha mig i styrelsen och på den vägen är det, berättar han.
Mikael brinner för verksamheten. Han är en engagerad medmänniska, nattvandrar bland unga och jobbar som kyrkvärd i Arbrå-Undersvik.
– Jag möter många unga och gamla som inte mår bra och inte har någonstans att vända sig. Ensamhet är det största problemet idag, säger han.
Att det satsas allt mindre på de sköraste ser de alla som ett eskalerande samhällsproblem. Regionstyret har dragit in vårdplatser inom psykiatrin genom att lägga ner hela psykosavdelningen på Hudiksvalls sjukhus. Det är skakigt kring beroendemottagningarna i Hälsingland som delvis är stängda. Bidrag till föreningar och organisationer som finns för utsatta dras in.
– Det är ett mönster att man från styrande håll tycker att allt ska drivas ideellt eller privat. Det funkar inte för den här målgruppen. Om man inte jobbar förebyggande kommer det kosta i andra änden sen, säger Christian.
De flesta av RSMH:s besökare har ingen annanstans att gå. Om det inte går att hålla öppet kommer de drabbas hårt.
– Först blir de hemma, börjar må allt sämre och hamnar i psykiatrin. Går det riktigt illa kan de bli hemlösa för att de inte fixar vardagen eller begå självmord, säger Mikael Lindh.
För Anna är mötesplatsen en livlina som hon inte vill förlora.
– Om RSMH stänger är jag orolig att jag kommer att isolera mig igen, säger hon.
*Anna heter egentligen någonting annat.
