Vad är viktigast för framtiden i Gävleborg? Det är lätt att svara på den frågan.
Barnen. Ingenting kan konkurrera med att unga människor har hopp, motivation och framtidstro.
Rädda Barnens senaste rapport visar att barnfattigdomen ökar i Sverige – något som inte borde vara möjligt i ett av världens rikaste länder. I vårt län har den ökat till 17 procent och Gävleborg ligger näst sämst till i hela riket. Det borde skaka om alla som sitter på någon form av makt.
Men tyvärr finns krafter som vill relativisera och ifrågasätta barnfattigdomen. Från höger hörs röster som inte ”tror” på siffrorna och som anser att de är överdrivna.
Hur kan man inte ”tro på” barn på dagis som saknar vinterkläder? Hur kan man inte ”tro på” barn som avstår från att vara med i fotbollslaget för att föräldrarna knappt klarar hyran? Hur kan man inte ”tro på” mammor som själva hoppar över en måltid för att barnen ska äta sig mätta? Eller på Majblomman som ser en tydlig ökning av ansökningar gällande basbehov som kläder och föreningsavgifter.
För barnen handlar det inte om åsikter eller räknesätt. Det handlar om en reell erfarenhet av att bli utanför, inte kunna vara med och idrotta eller spela musik på Kulturskolan. Det handlar om att oroa sig för mamma och om att inte orka med skolarbetet. I många fall om att gå hungrig och frusen till skolan.
Att ifrågasätta barnens verklighet visar på en ideologi som vill sopa bort problemet för att de rikas förutsättningar inte ska ifrågasättas. En ideologi kall som stål.
Samtidigt som rika blir rikare blir villkoren för försörjningsstöd och a-kassa tuffare och slår ut föräldrar fortare. Välfärd monteras ner, beroendemottagningar planerar stängas och hälsocentraler riskerar säljas ut. Utsatta faller mellan stolarna i ett system utan samordning. Köerna är långa till barn- och ungdomspsykiatrin. Föreningar och studieförbund går på knäna. Kriminella gäng erbjuder tillhörighet, pengar och en möjlighet att bli respekterad och bekräftad. I Gävle dras tonåringar in i ofattbara situationer med skjutningar, våld och droghandel.
Ändå finns föräldrar och ungdomar som vägrar ge upp. Som inte bara kämpar med sin ekonomi, utan också med att slå in samhällets stängda dörrar. Jag har träffat somaliska mammor i Söderhamn som nitiskt följer med till varenda träning, åker med på stadsbussarna, ser till att barnen är hemma i tid och hjälps åt att hålla koll så ingen hamnar snett. Det är så kallade ”jobbiga mammor” som ringer skolan, socialtjänsten och till politikerna och kräver sina barns rätt att få rimliga förutsättningar. Jag har djupt imponerad suttit med på Rädda Barnens läxläsning där unga med ambitioner att bryta det sociala arvet och utbilda sig får hjälp med skolarbetet.
Trots att klassamhället breder ut sig finns hopp och motivation kvar. Men det räcker inte med frivilligorganisationers insatser och enskilda mammor med järnvilja. Det krävs att också samhället står upp för barnen och slutar straffa dem som har det svårast. Samhällets yttersta ansvar är att ge dem som växer upp så jämlika förutsättningar som möjligt.
Bara tillsammans kan vi vuxna göra en annan framtid möjlig för våra barn.
