Att kämpa för beroendemottagningarna i Hälsingland är slitsamt. Särskilt slitsamt är det emotionellt. Många har delat svåra livsberättelser och flera är övertygade om att de inte levt idag om det inte vore för närheten till beroendevården. Och det säger sig självt. Att en person med ångest, abstinens och dåligt både psykiskt och fysiskt mående förväntas kunna resa kollektivt flera mil för att få hjälp, i perioder dagligen, är en utopi.
I Sveriges Radio P4 jämförde hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Jennie Forsblom, KD, den stundande centraliseringen av beroendevården med kirurgi. Man kan ju resa för en operation.
Det som oroar mig, särskilt efter debatten som arrangerades av Kamratstödet i Söderhamn, är avsaknaden av förståelse för dem som behöver hjälp.
Man säger sig från högerstyret lyssna på verksamhetsledningen. De behöver rationalisera personalens scheman och de behöver hjälpas åt. Det blir lättare med allt i en lokal. Men hur blir det för dem det verkligen handlar om? Dem vi gick ut och tände gravljus för efter att debatten tystnat? Vänner, barn, syskon, föräldrar. Dem vars liv hänger på en skör tråd och som måste ha trygg, nära och jämlik vård för att överleva?
Det här är ett av de mest cyniska förslagen från högerstyret sedan man lade ner psykosavdelningen vid den hårt ansträngda psykiatrin i Hudiksvall.
Man får aldrig kompromissa om människor som behöver samhällets stöd allra mest.
Den här frågan släpper vi inte. Beroendemottagningarna i Söderhamn, Hudiksvall och Ljusdal måste vara kvar! Allt annat är otänkbart.
